15 Oktober 2008
Jag vet egentligen inte hur det började. Mindes bara den sorgsna tystnaden som grävde sig djupt inom mig och lämnade ett stort tomrum efter sig. Det kanske berodde på dom som tryckte ner mig på grund av min familj eller bara för att jag var just annorlunda. Eller var det kompisarna som svek mig och lämnade mig plågad och ensam kvar. Eller kanske var det bara jag själv som tappade all självkänsla som fanns kvar i mig och gjorde att jag mådde dåligt. Eller var det något annat... jag minns faktiskt inte.
Jag kom bara ihåg de hemska minnena från den här tiden. Jag kunde vakna av att jag grät på nätterna utan att minnas varför. Jag ångrade att jag var som jag var och jag ville ändra på mig men jag dög inte. Hur jag än försökte var det alltid något annat. Du röker, du super varje helg, du beter dig som en idiot...
Den hemska sorgsna tystnaden var hemsk. Det fanns ljus där, det minns jag, men det försvann lika snabbt som det kom. Döden omfamnade mig och jag ville sjunka djupare och djupare ner i marken. Jag ville bara gräva min egna grav och skjuta mig själv.
Jag skrev mycket under den tiden. Sorgsna texter om döden och vad jag kände för vännerna som inte fanns kvar, om det faktum att jag nästan mist allting i mitt liv och jag själv bar skulden till det. Jag mindes att jag var arg på mig själv för att jag börjat röka, att jag borde sluta och försöka leva igen. Jag påstod till alla att jag börjat röka för att jag frös och att en kompis bjöd mig på cigg för att jag skulle värma mig och sen fortsatte det så, men jag visste inombords att det var en lögn. Jag ville bara plåga mig själv med att röka, jag ville få cancer och ligga på sjukhuset och sedan dö alldeles ensam och söndersliten.
Jag drack nästan aldrig, även om folk trodde det. Jag kände ingenting för att dricka alkohol. Jag skolkade visserligen ofta, men då satt jag hemma och grät eller skrev ner sorgsna tankar som jag hade i mitt huvud.
Jag visste visserligen att jag var en idiot. Jag mindes en gång att jag slängt ut en stol från tredje våningen så den gått sönder. Sedan hade jag varit uppkäftig mot lärarna. Mest för att dom tog upp saker jag redan visste, men även för att dom trodde att jag var blåst. Jag var inte det, jag fick MVG på det mesta jag gjorde.
Egentligen anklagar jag ingen av mina förra vänner för att ha dragit sig undan. Vem vill umgås med någon som jämnt är så jävla ledsen, som inte vet hur man ska bete sig för att verka normal. Jag ville egentligen inte ha någon kompis heller. Jag hade haft sånt tidigare och jag visste hur det slutade. Om man släppte folk för nära så försvann dom till slut.
Jag kände mig så tom. Som om någon hade slitit ut hjärtat, stampat på det och sedan tryckt in det genom bröstet igen. Det var trasigt, förstört. Jag trodde inte att det gick att laga...
Jag förlorade mycket under den tiden. Förtroende, en älskad och ihågkommen ”bror” (vila i frid), vänner men inte minst mig själv. Jag trodde verkligen att det var slutet för mig... att jag hade levt ett bra liv, men att det var slut nu, att jag hade gjort mitt och det här var ett tecken på att jag skulle ge mig av.
Sen mitt från ingenstans klampade en idiot in med Karlssons klister och påstod att han kunde laga mig. Att mitt liv skulle bli bättre om jag bara gav det en chans. Han fanns där och han ställde alltid upp för mig. Kärlek eller inte så räddade han mig från något som jag inte kunde kontrollera längre.
Ibland landar jag igen i mörkret i den hemska sorgsna tystnaden. Men nu finns det ett litet ljus också. Jag vet att jag inte är ensam, jag vet att jag har otroligt underbara vänner och en familj.
Nu lever jag för stunden
Jag har lärt mig älska någon igen
mina gamla minnen kommer aldrig lämna mig
men nu gråter jag inte för dem längre <3
